Ljóðheimar og sagna
vefsíða Pjeturs Hafsteins Lárussonar

Aftur á forsíðu

        - Ännu slår den sina tio slag, den dovljudda klockan. Hur ofta har jag ej rört detta kuvert, låtit det leka mellan mina fingrar, öppnat det? Tagit brevet ur det, ett brev på två ark, hållit det innför mina ögon och giskat mig till dess innehåll som förhoppningsvis fanns däri. Jag har till och med ofta funderat på hur handstilen kunde ha sett ut, vilken jag aldrig sett. Jag tror nog att handstilen är vacker. Men det är väl ej en baserad verklklighet det heller.
        Detta brevs innehåll är för mig ett mysterium, precis som handstilen. Jeg stoppar det igen i kuvertet som så ofta förut. Stoppar det därefter i fickan. Jeg har för länge sedan givit upp hoppet på at någon gång få läsa brevet. Skulle det vara därför som jag behandlar det så omtäknsamt till och med med en viss respekt?
        Omkring mig är allt svart. Becksvart natt. Tjockt som en tätvävd pläd. Alla tidskoncept är försvunna. Min känsla för rymd avgränsas av dessa solida väggar som omringar mig. När jag vaknar så vaknar jag i mörkret. Ljuset uppenbaras mig endast i drömmen. Jag drömmer ofta solstrålar. De lyser upp en djup ravin. Ner i denna ravin kastas ett högt vattenfall, men ringa brett. Om detta är en bild från mitt förflutna förblir den glömd. Det mesta är glömt för mig. Och de få ting jag minns kan jag ej placera i ett logiskt sammanhang.
        Jag kommer ej ihåg vad jag hade för ärende dit. Sannonlikt var jag helt enkelt ute och promenerade för promenandens skull. Det var mig ej heller ljust var jag var någonstans. Jag minns dock att huset stod ute på visjan. Och jag tror att jag passerat där förut. Men det är ju ej säkert. Men just denna omtalade dag hittade jag kuvertet. Det låg helt omärkt en bit framför huset. Jag gissade mig till att det tillhörde någon som bodde i huset. Det fanns ingen ringklocka vid ytterdörren varvid jag knackade på densamma. Jag måste ha knackat mycket hårt därför att dörren ramlade av gångjärnen. Jag harklade mig och ropade in i huset. Jag fick inget svar.
        Precis innanför dörren stod ett bord. Tanken slog mig att det vore rättast att lägga kuvertet på bordet och försvinna sedan. Men det gjorde jag ej, säkert har jag betvivlat att ett omärkt kuvert skulle fånga någons intresse. Kanske var det bara nyfikenheten som piskade mig framåt. i vilket fall som helst så gick jag in. Jag upprepade mitt rop men fick inget gensvar.
        Nej, jag vet ej vad det var som drev mig till att gå igenom detta obekanta hem som vilken som helst objuden gäst. Detta var ett vackert hem och utan all lyx. Det var ej rymligt. Det var uppenbart att det beboddes av ett äldre par. Hemmet vittnade om pendans och ett spartanskt leverne hos dess invånare. Hur kunde det vara att jag tyckte mig känna igen detta hem, trots att jag ej kände en enda klenod? Det verkade som dess atmosfär var på något sätt bekant. Gamla upplevelser kom igen. Gamla upplevelser.
        Jag är ej den typens människa som går och snokar i andras hem. Jag uppsökte därför en lämplig plats för att placera kuvertet på så jag kunde så snabbt som möjligt överge huset. Naturligtvis kan man säga att köksbänken skulle ha varit närmast tillhands för detta ändamål. Ett kuvert intill en diskho kunde knappast undgås. Och trots allt var nog det lilla bordet intill ytterdörren dessutom en ej så dum plats. Ja, det blir väl bäst att lägga kuvertet där.
        Omedelbart när jag fattade dörrhandtaget efter att ha lagt ifrån mig kuvertet hände det. Det är knappt att jag kan berätta det, eftersom det är så otroligt. Vill inte alla bli trodda? Men detta hände trots allt.
        Jag skulle aldrig ha tyckt att det vore något övernaturligt om dörrhandtaget hade suttit fast. Och det var just det som hände. Det satt helt fast, hur jag än bearbetade det. Det som var ännu konstigare var att med en gång jag rörde dörrhantaget blev det kolmörkt i huset. Jag trodde först att detta berodde på stöldalarm, som jag hade aldrig hört talats om. Men det kunne ju väl vara så eftersom många saker går en enkel man förbi.
        Jag uppgav snabbt tanken om att kunna öppna dörren. Istället beslöt jag mig för att krypa ut genom fönstret. Jag trevade mig fram i mörkert. Jag hoppades att det skulle vara enkelt att öppna fönstren. Och förhoppningsvis gick ingen förbi när jag skulle krypa ut genom fönstret. Jag skulle ligga illa till om polisen fick nys om saken. Tanken om detta var pressande.
        Snart upptäckte jag att jag ej behövde oroa mig för detta. Jag trevade mig fram utmed husets alla väggar och till och med utmed innväggarna. Jag trevade och drog mina fingrar försiktigt fram i förvisson om att snart skulle jag stöta på en vindruta eller till och med en bakdörr om jag hade tur.
        Men det blev ej så. Det fanns ingen bakdörr och det värsta av allt var att det fanns inga fönster. När jag upptäckte detta blev jag mycket rädd. Jag behöll dock kontrollen över mig själv eftersom jag måste dock kunna bryta mig ut igenom ytterdörren trots att jag ej kunnat öppna den på vanligt sätt. Men rädslan blev till en djup fruktan när jag upptäckte att ytterdörren också var färsvunnen. Det fanns ingen utväg!
        Efter att ha stått en stund där ytterdörren förut befann sig förlamad av skräck och helt rådlös, trevade jag mig ännu en gång runt omkring i huset. Jag kom fram till bordet som jag hade lagt kuvertet på och trots att jag visste att jag ej kunde läsa dess innehåll stoppade jag det i fickan. Jag sökte ej längre efter en utväg eftersom jag visste att det ingen fanns. Jag upptäckte snart trots att jag ej kunde ta mig ut hade ingenting förändrats inne i huset. Vid denna upptäckten kände jag mig lugnare, trots allt.
        Nej, jag vet ej hur länge jag varit instängd i detta hus. Månader? År? Vet ej. Jag accepterar bara det skedda och jag har det ju ej dåligt egentligen. Jag ser visserligen ingenting, men här finns alla bekvämligheter, bekväma stolar, en bekväm säng och annat som jag behöver för att ha det bra. Och av någon anledning har jag inget behov för mat, kranvattnet duger åt mig. Nej, jag har det bra.
        Det är jämnt tio slag dessa dova slag från Bornholmsklockan i vardagsrummet. Jag har aldrig dragit upp den, det är onödigt eftersom den går av sig själv. Trots att jag ej kan följa tiden och är egentligen ej intresserad av det i alla fall, hör jag att den slår ej med regelbundna intervaller. Ibland slår den med korta intervaller och ibland med längre. Men slagen är alltid tio. Eftersom det är så långa tidsperioder emellan slagen visar detta att klockan ej finns där för att informera mig om tidens fortlöpande, i den värld som folk lever i. Klockan slår ju endast för mig. Detta är min egen tids eller tidslöshets klocka kunde man eventuellt med rätta säga. Nu rinner stunden upp, den okända tiden, den tidlösa stunden.
        Jag ritar bilder i mörkert. Till en början ritade jag endast bilder av möblerna i huset såsom jag kom ihåg dem, efter att ha iakttagit dem de få minuter som mina ögon skådade dem. Sedan kände jag på allting som finns här såsom en blind man, lärde dess form och storlek, mjukhet och styrka. Sedan blev bilderna tydligare. Därefter började jag måla mina tankar i mörkert. Dessa bilder har oftast ett ljusskimmer som kontrast till mörkert som de är målade på och omger mig. På så sätt fördriver jag mina vakna stunder tills drömmarna bjuder mig på resor i deras länder.
        Och sedan slår den, Bornholmsklockan, sina tio slag och suddar ut de bilder jag målat sedan den slog sist. Till en början tyckte jag illa om det. Men det skulle förändras och nu är jag glad för att ej behöva påsamla mig en massa bilder i detta eviga mörker. För att trots att det är mörkt, kolsvart och oändligt då vet jag att det är endast inom detta hus väggar. Vad om fönstren skulle återuppstå igen och ljuset flöda in som dansande glittertrådar? Ja, tänk om ytterdörren skulle öppnast ingen för allt detta ljus. Vore jag då fri att gå ut och låtast som om mörkret egentligen endast varit en hallucination eller en ren missförståelse? Sannolikt. Men mitt hopp lutar ej mer åt det. Mörkret har givit mig en ny syn och jag är säker på att ljuset skulle enbart blinda mig.
        Jag målar ännu en minnesbild i mörkert, jag målar ett gult fjärran, en tvådelad gul horisont delad med en röd linje. Och jag vet att snart kommer den att slå igen sina tio slag den dovljudda klockan.

Aftur á forsíðu