Ljóðheimar og sagna
vefsíða Pjeturs Hafsteins Lárussonar
Poesi av Pjetur Hafstein Lárusson i
tolkningar på svenska av
Martin Enckell och Lárus Már Björnsson
Pjetur Hafstein Lárusson är född 1952 på Vestmannaöarna men växte upp i Akureyri och Reykjavík. Han har studerat journalistik i Kungälv i Sverige, och tidvis har han varit bosatt i Lund och Stockholm.
Pjetur debuterade 1972 med diktsamlingen Leit að línum (Ett sökande efter linjer), och idag har han en ansenlig produktion bakom sig, såväl egna diktsamlingar som tolkningsvolymer (bland annat av Gunnar Ekelöf). Pjetur er en temperamentsfull och känslostark poet med ett skarpt öga för mänskoöden och historiska skeenden och för vad som sker i världen av idag. En annan sida av honom återspeglast i hans filosofiska överväganden och existentiella skepticism, inte minst i samlingarna Bláknöttur dansar, 1989 (Blåboll dansar) och Innhöf, 1992 (Insjöar).
törsta delen av livet trodde han på partiet, jorden och den skotska lien. Han avskydde traktorer. När partiet svek avtog hans tro med en tredjedel. Och frå den dagen han upphörde med jordbruket trodde han inte längre på något, utom på jorden som försummats.Till minnet av gammal bonde
S
ldrig säga aldrigAldrig?
A
Stjärnor såg jag regna
och bli källor i ödemarken.
Aldrig?
Vem är du, främling,
att du förmämår bedöma mina ögons lekar?
Färd
Mannen vandrar sin väg mot slutet
besjunger liljorna
längsmed vägen
speglar sina händer i en blåkall källa.
Ögonen, aldrig ögonen
och äger ingen återvändo.
På vandring
På väglösa fötter
talar jag med stigen
ser främmande löv
falla från träden
(sålunda hejdar jag tiden för stunden)
och lyssnar till sjöns vemodiga sång
som tomheten tar i sitt våld
och jag följer sjön som om vore vi
älskande i tvåenighet
sjön och jag.
Café Norra Klara I
En armbåge fäller sin skugga över lakanet
- hand vidrör bröst.
Oändligt långsamt öppnas ditt sköte
för en gammal, en ny
forn, evig ung lek.
Flod strömmar hemlig färdväg
av liv som aldrig dör.
Endast vi tre
du och jag
och mörkret
— ljuvaste av vänner.
(Tolkningar ur litteraturtidningen Horisont
nr. 5, 1994,
årgång 41).